För varje vecka som gick under våren 1967 kändes kriget alltmer oundvikligt. På radion fick man höra egyptisk propaganda som talade om ”utplånandet av den sionistiska existensen”, och för folket som just överlevt förintelsen var sådana ord inte bara retorik. Orden bar på en nattsvart verklighet av taggtråd och svält, och man visste bättre än någon annan att slutet kunde vara nära. Folket grävde gravar i väntan på kriget. Alla förstod att det skulle komma, men i Knesset visste man en sak till. Det smala landet saknade strategiskt djup, så om kriget skulle utspela sig på hemmaplan var man förlorade. Kriget var oundvikligt, och deras enda försvar var anfall.