Ilska beskrivs ofta som att det svartnar för ögonen, susar i öronen och att ansiktet byter färg. Det är en del av livet, ett sätt att markera sina gränser, speciellt när vi är små. Men när är raseriet ett tecken på något annat än den naturliga utvecklingen? Hur ska vuxenvärlden agera? Jag vill jämföra det med en panikattack, du blir lätt illamående, skakig. Det är en känsla som är otroligt jobbig att ha, säger Molly*, 14 år, som tidigare har haft problem med raseriutbrott. Man brukar prata om trotsåldern det vill säga den ålder när barn både testar och sätter gränser, ibland genom att bli arga. Då är barnet ungefär mellan 2 och 4 år, och även om utbrotten kan vara jobbiga, brukar det beteendet betraktas som sunt och övergående. Men för vissa barn går inte ilskan över. Forskare har undersökt sambandet mellan aggressivitet i unga år och kriminalitet i vuxen ålder, och sett kopplingar mellan den lilla procent barn som har ett allvarligt utåtagerande beteende och problem med uppförande, psykisk ohälsa och så småningom kriminalitet när de blir äldre. En av forskarna som undersökt detta är Björn Hofvander, psykolog och docent i rättspsykiatri.  Vi vet genom forskningen att vi måste ingripa och ge stöd. Sedan vet vi också att stödet måste riktas till de barn som har störst problem, för där är effekten störst, säger han. Han fortsätter.  Det är en liten del i samhället som står för en väldigt stor del av konflikter, våld och bråk. Det som har störst inverkan är om man fokuserar på att förändra beteendet. Inriktar man sig bara på självkänsla eller stöd i familjen, men glömmer beteendet, får man inte lika bra effekt. Gäster i programmet: Björn Hofvander, psykolog och docent i rättspsykologi,   Stina Hindström, psykolog och Clara Linnros, psykolog, psykoterapeut och författare till boken De kallar det trots. *Molly heter egentligen något annat. Programledare och producent: Alice Lööf