Som ett komplement till ordinarie program, och till min femtioårskris, kommer jag och min ena avkomma att lyssna på alla Kiss studioskivor - inklusive soloskivorna från 1978 - för att se om de är lika bra som jag tyckte att de var när jag var mellan tio och arton år gammal och Kiss var tuffast och hårdast och en tonsatt dröm om en värld utan dumma lärare, utan läxor och utan synthare. Kiss är ett band jag ofta återkommer till men varje gång jag lyssnar på dem så lyssnar jag som om jag var så gammal som jag var när jag skapade mina minnen kring musiken? Är det rättvist? Har jag dömt de senare skivorna för hårt bara för att de inte är förknippade med en stycke barndom och, tvärtom, är till exempel Destroyer innerst inne en skitskiva för barn som ingen vuxen borde ta på allvar? Vid min sida har jag Sväva Glistrup som likt mig är rockmusikentusiast men till skillnad från mig utrustad med god smak och distans till musiken vi ska lyssna på. Det blir många avsnitt. För många avsnitt. De kommer inte vara istället för vanliga Världens bästa poplåt så det är helt och hållet överkurs och inget som kommer på tentan. You wanted the best, and you've got the best. The kanske viktigaste podprojektet någonsin... Hit or Kiss! (Tänk er introgitarrerna på Detroit Rock City Där). En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.