Utrikeskrönika, 17 juli 2023 Bogotá måndag I Chapinero, ett av Bogotás rikaste områden med restauranger, teaterscener och höga lägenhetsbyggnader med ännu högre hyror, är det ständigt liv och rörelse. Förmögna colombianer, affärsresenärer, turister. Mitt i vimlet står en ung kort, kille på trottoaren. Han bär en grå keps som ser lite för stor ut. Alberto, heter han, och han säljer påsar som ingen vill köpa. Han kommer från Venezuela. Och han berättar att han bott här i Colombia i två månader. De få personer som överhuvudtaget svarar när han frågar om dem inte ska ha en påse skakar bara på huvudet utan att bevärdiga honom med en blick. Men till slut lyckas han få stopp på en man. Jag vill inte fråga om pengar, säger Alberto till mannen, men jag undrar om du skulle kunna tänka dig att köpa några saker till min lilla prinsessa. Prinsessan som Alberto refererar till är hans tvååriga dotter. ”Hon skulle behöva lite mjölkersättning och blöjor”. Ekonomisk kris, hyperinflation och utbredd fattigdom i Venezuela har fått runt sju miljoner människor att lämna landet. Nära hälften av dem har flytt hit till Colombia. Alberto tillhör på ett sätt dem mer lyckosamma, han har tak över huvudet, och tillsammans med sina syskon har han hittills klarat sig okej säger han – trots att få köper hans plastpåsar. Många hitflyttade venezuelaner har varken el, avlopp eller rinnande vatten. De bor i tältläger nära gränsen, ibland på nedlagda flygfält, i baracker gjorda av mjukplast och pinnar. De tillåts inte bygga mer stabila hem eftersom den colombianska regeringen inte vill att lägren ska bli permanenta. Ändå verkar ordet permanent vara en ganska träffande beskrivning efter flera år. Samtidigt är det farligt. Väpnade grupper, narkotikahandel och kriminella gäng är en del av vardagen i vissa områden. Mannen som Alberto pratar med kommer ut ur en närliggande affär. Ja, idag hade jag tur, säger Alberto. Eller rättare sagt har hans prinsessa tur. Mannen tar emot ett stort paket blöjor och en påse med mjölkersättningspulver. Det kommer räcka i flera veckor intygar Alberto. Fernando Arias, Bogota