Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Berlin, måndag ”Vad är ditt problem egentligen. Kan du inte läsa, eller?”. Det arga tillropet på tyska hörs från en balkong. Jag är på kortbesök i staden Leipzig och håller på att hjälpa min vän där källsortera lite glas. ”Jo, visst kan jag läsa”, svarar jag lite förvirrad innan jag inser vad jag har gjort för fel. Mellan 12 och 15 ska det vara tyst här, står det på en skylt. Då ska det inte krossas en massa tomglas. Och just nu är det ”Mittagsruhe” – lunchvilotiden, som det heter. Varje gång jag återvänder till Tyskland förbryllas jag titt som tätt över det orädda tyska sättet att säga till när någon gör fel. Jag kommer ihåg ett annat tillfälle, i Berlin, när jag och min då kanske 6-åriga dotter går nedför gatan när vi plötsligen hör ett mycket engagerad tillrop från andra sidan vägen. ”Hörru, är det där din dotter? Ser du inte vad hon håller på med”. Jag vänder mig om och ser att jackan, som hon håller i ena handen, nuddar asfalten. ”Den blir ju smutsig”, ropar kvinnan. Jag tror verkligen att hon hade goda intentioner och bara ville hjälpa till, samt kanske påpeka mina brister som föräldrar. I alla fall skulle hon här i Berlin inte direkt stämplas som sociopat för sitt tillrop, som det kanske hade hänt i valfri svensk stad efter ett liknande möte. Nej, fördomarna om att tyskarna har lätt för att vara lite konfrontativa besannas ganska ofta. Har ni till exempel försökt gå mot röd gubbe i Tyskland medan det står barn och väntar? Att ni är allt annat än en god förebild kommer vara en av de snällare sakerna ni kommer få höra då. Att man får lägga sig i vad andra gör men – och det här är den andra sidan av myntet – att man också ska vara behjälplig när det behövs är djupt rotat i den tyska vardagen. Det händer ju då och då att det blossar upp debatter om civilkurage i Sverige, och då brukar Tyskland nämnas som gott exempel. Och med rätta, får man säga, för här kan det till och med vara olagligt att inte hjälpa till. I alla bilar måste det finnas förbandslåda, och det kan vara straffbart att inte stanna och hjälpa andra som har råkat ut för en trafikolycka. Samma gäller förresten även i andra situationer där folk har kommit till skada, till exempel blivit offer för en misshandel, om man bara går förbi trots att man kunnat göra något, utan att sätta sig själv i fara. Men räcker det här verkligen som förklaring till att tröskeln att lägga sig i är lite lägre här? Och när visar man civilkurage och när är man bara en jobbig viktigpetter? Med dessa tankar tar jag resten av tomglaset och går tillbaka mot lägenheten. kl 15, när vilopausen är slut, är jag tillbaka igen. Hansjörg Kissel, för P1-morgon, i Berlin