Utrikeskrönika 21 augusti 2023. San Francisco, måndag. Jag har just kommit tillbaka hit igen efter en vecka på Hawaii bland överlevare från den fruktansvärda branden på Maui. Jag har träffat människor som flytt genom lågorna i sina bilar, sett sina hem brännas ner, förlorat släktingar, grannar och vänner i branden. Hört historier om dem som överlevt till havs, samtidigt som de hört skriken från dem som blev kvar i lågorna på land. Gått i askan av det som en gång var en stad. Men det jag har sett på Maui är inte bara hemsk, det är också en kärlek, värme och samhörighet jag aldrig sett förut. Det påminner om den medmänsklighet som människor visade varandra i Stockholm efter terrorattacken på Drottninggatan, men upphöjt flera gånger om. Främlingar har flyttat in hos varandra, delat på den mat som finns, alla har ställt upp och velat hjälpa varandra och hundratals volontärer har delat ut mat, jobbat på härbärgen och organiserat insamlingar av förnödenheter. Jag intervjuar flera personer som säger att det är det här som är den verkliga betydelsen av "Aloha". Det är ett ord på hawaiiska för kärlek, tillgivenhet, fred, medkänsla och barmhärtighet. Det används som en enkel hälsning men har en djupare kulturell och andlig betydelse för infödda på Hawaii. En term som används för att definiera en kraft som håller ihop existensen. Ordet Aloha är svårt att översätta till något annat språk. Det är ett sätt att leva och ett sätt av visa kärlek. Jag frågar en av de volontärer jag intervjuar vad just hon menar med ordet. Hon svarar att det är den sortens kärlek som har potential att skapa fred och läka världen. Mitt uppdrag har varit att ge er radiolyssnare fakta och förmedla rösterna från berörda. En del som jag har mött har velat prata, en del har börjat gråta, andra skakat på huvudet när jag frågat om de vill berätta. Jag har också blivit utskälld när jag dykt upp på platser där branden dragit fram och velat dokumentera förödelsen. Det är en svår balansgång att skildra en pågående katastrof. Det gäller att försöka göra det så respektfullt som möjligt. Fokuserad på den här uppgiften får egna känslor läggas åt sidan. Men när jag kom hit till lägenheten i San Francisco ser jag ett klipp från en presskonferens. Det är bland annat några representanter från ursprungsbefolkningen i som kallat till sig media och som kräver att bli inkluderade i planerna för hur Lahaina ska byggas upp Men också att de först ska få tid att för att sörja sina döda. När de börjar sjunga, börjar jag för första gången att gråta… Maria Ridderstedt, tillbaka i San [email protected]