Sjätte delen om det sextioårsfirande Kasper Salinpriset handlar om prisets första tid. I ett expansivt och allt rikare folkhem instiftas Kasper Salinpriset för att prisa konstnärlighet i arkitekturen. Tidens hastighet, välstånd och tillväxt har kanske lämnat just denna del av arkitekturen bakom sig. Åtminstone tyck arkitekterna tycka så. Det första priset ges till den åldrande Sigurd Lewerentz för hans återkomst till arkitekturscenen, Markuskyrkan i Björkhagen, Stockholm. En hantverksmässigt, stram och allvarlig tegelkyrka, en skönhetens tillflyktsort i välfärdsstaten, som arkitekturhistorikern Göran Lindahl skrev. Tidens priser delas mellan allvarliga kyrkor och krematorium och nya konsumtionspalats, liksom medborgarhus och stadshus. Tillsammans ger de en bild av ett samhälle som navigerar mellan samhällsbygge och tillväxt, det gemensamma och det privata. Den arkitektur man prisar, kan man utläsa i motiveringarna, skapar skönhet och kvalitet och trots de stora skalorna, trots den långt drivna rationaliseringen av byggandet. Arkitekturen är ett trots, ett motstånd.  Vi pratar också med Josef Eder på General Architecture om vad de som ett nutida kontor har lärt av sextiotalet, av deras strukturalism, repetitioner som ett sätt att kunna skapa något som håller och är vackert i en tid – vår tid – som liksom sextiotalet har en starkt rationaliserad byggmetod.