Kulturdebatten har på sista tiden handlat mycket om ett armlängds avstånd som ska gälla mellan politiken och kulturens innehåll. Men vilken tolkning av begreppet gäller? Regeringens eller SD:s? En av de saker som Regeringen har lyft fram som särskilt viktiga i kulturpolitiken är principen om ett armlängds avstånd mellan politiken och kulturens innehåll. En allmän definition av armlängds avstånd är att politiken sätter ramar med pengar och organisation, men lägger sig inte i innehållet och konstnärliga bedömningar. Parisa Liljestrand håller med om den definitionen. –Kulturen ska vara fri, säger hon. Frågan om kulturens frihet och principen om armlängdsavstånd mellan politik och kulturens innehåll har debatterats på senare tid. Frågan har skapat förvirring om vad det är som gäller. Sverigedemokraternas ledande kulturpolitiker Alexander Christiansson har sagt att det är både en rättighet och skyldighet som folkvald att lägga sig i vilken kultur som finansieras med skattepengar.  Sverigedemokratiska politiker har även försökt stoppa skattefinansierad kultur som de inte uppskattar, som en sagostund med dragartister på ett bibliotek i Kalmar i höstas. Men politiker ska inte lägga sig i kulturens uttryck, säger kulturministern. –Nej men då håller man ju inte på armlängds avstånd. Och det är viktigt att det hålls, inte bara på nationell, utan också på regional och kommunal nivå. Varje gång man försöker gå in och bestämma över kulturens innehåll – då blir det inskränkningar i det som är vår öppenhet och demokrati Här är det du som har rätt och SD som har fel? Här är jag ganska kompromisslös. Det beror på när det beror på kulturens frihet så är det fastslaget i vårt gemensamma Tidöavtal. Där har alla partier som har gått med i överenskommelsen. Där har vi alla skrivit under på att leva upp till det och där finns detta redan reglerat.   Förväntningarna på en kulturministerHittills har den nya regeringen dragit mer på kulturbudgeten med 1,1 miljarder. Framför allt är det de tillfälliga pandemistöden som har tagits bort, ett stöd som många menar skulle behövas extra mycket idag. Delar av kulturproducenterna har inte har fått tillbaka sin publik efter pandemin och dessutom har vi fått en skenande inflation. Men Parisa Liljestrand anser att regeringen har fattat riktiga beslut. Det är en fråga om prioriteringar, säger hon. Kulturministerns statssekreterare Karin Svanborg Sjövall skrev nyligen en artikel i tidskriften Axess - med rubriken “Dags att tänka nytt”.  Hon skriver bland annat - om en “svällande kulturbyråkrati ute i landet, där strategier och kulturplaner idisslas till en för mig inte uppenbar nytta. Det finns väldigt mycket att städa upp.”  Parisa Liljestrand säger att hon har börjat städa. Enligt henne har flera beslut blivit liggande efter den tidigare regeringen. Det gäller att våga fatta beslut, våga städa upp och se till att saker inte fastnar i byråkrati, säger hon och på frågan om antalet myndigheter som finns under Kulturdepartementet borde bli färre, svarar hon ja. Det är en fråga som hennes departement kommer att titta närmare på, eftersom det kan innebära att pengar kan frigöras.   KulturkanonEtt av regeringens förslag är att Sverige ska få en kulturkanon, alltså ett slags rättesnöre eller en beskrivning av vad som kan betraktas som svensk kultur, eller ett gemensamt svensk kulturarv. Att en “fristående expertkommitté” ska ta fram en svensk kulturkanon, har slagits fast i överenskommelsen mellan regeringspartierna och samarbetspartiet Sverigedemokraterna, i det så kallade Tidöavtalet.   Men nio av kulturlivets intresseorganisationer, bland dem Författarförbundet, Konstnärernas Riksorganisation, Fackförbundet Scen och Film, har skrivit under ett upprop MOT en kulturkanon...