I tolfte avsnittet har Hedvig och Lydia tagit sig an det mellanradsligas mästarinna: Jane Austen. Hur är det egentligen att tillbringa hundratals sidor i den självgoda, naiva men i slutändan rätt sympatiska societetsflickan Emmas sällskap? Vad kan man säga om de mer eller mindre orealistiska val av kärleksobjekt som romangestalterna envisas med? Och hur ska vi förstå en kärleksroman där sexualiteten är helt frånvarande?