Mickael sattes felaktigt i särskola fr o m femte klass. Det innebar många förlorade år och nu har han kämpat sig tillbaka och stämt tre kommuner på skadestånd. Idag är han en lycklig blivande lastbilschaufför. Den svenska "ickepolitiken" för vargförvaltning måste förändras. Det anser Lars Furuholm som efter tjugo år som rovdjursansvarig i Värmland slutat. Vi gjorde två program om Borreliaoffren för snart ett år sen. Vad har hänt sen dess? Inte mycket. Drabbade svenskar måste fortfarande åka utomlands och behandlas på dyra privatkliniker. När då tio-årige Mickael Korhonen sattes i Särskola från femte klass i Kristinehamn och det beslutet sen följde honom till Karlstad och sen Säffle så togs många år ifrån honom. På nyårsdagen berättade vi Mickaels livs historia sedan han med hjälp av sina nya fosterföräldrar, Peter och Anna Sjölin kunde anmäla kommunerna och Skolverket gav i ett uppmärksammat beslut Mickael rätt. Han skulle aldrig ha satts i särskola. Och han delar det ödet med runt tusen andra svenska barn. Den stora avgörande skillnaden mellan särskola och vanlig skola är att när eleverna ska söka till gymnasiet har särskoleeleverna ett par tre alternativ, för alla andra finns det hundratals att välja på. Jag åkte hem till Mickael i Värmlandsbro utanför Säffle häromdan och jag mötte en glad, trygg, harmonisk tjugoåring som för första gången i sitt liv börjat få ordning på tillvaron. Han är en mjuk, varm och ödmjuk kille som det är mycket lätt att tycka om. Han har mycket kvar att kämpa med men han kommer säkert att klara av det. I somras berättade Lars Furuholm, rovdjursansvarig på Länsstyrelsen här i Värmland att han skulle sluta och den nyheten slog ner som en bomb i jägarkretsar. Furuholm var efter tjugo år i jobbet djupt respekterad i alla läger. Främst för att han aldrig tagit ställning för eller emot vargen. Han har mer intresserat sig för människorna i vargtrakterna. Häromdan sökte jag upp Lars Furuholm igen. Han jobbar nu med bildandet av nya nationalparker och han är väl något mer frispråkig i frågan om vargpolitiken än förut. Nu ska vi återvända till de två program om alla som drabbas av kronisk borrelia som vi gjorde för knappt ett år sen. Det blev två program eftersom reaktionen på det första var mycket kraftig. Både från drabbade som kände att dom äntligen togs på allvar och från arga kritiker som hävdade att det första programmet som beskrev verksamheten vid den privata Arenakliniken i Oslo och deras Borreliacenter gjorde reklam för privat humbug. Häromveckan fick jag en mejl från Britt Sundqvist, en 52-årig kvinna som nu just avslutat sin behandling med mycket aggressiva antibiotikakurer från och till under de två senaste åren på privatkliniken i Oslo. När jag träffade henne beskrev hon vad som händer under behandlingen.