När tjugo-åriga Inga kom till Berlin 1936 var hon en del av en svensk gymnastiktrupp som mötte ett Tyskland där nationalsocialismen blomstrade. När tjugofyra-åriga Annalisa kom till London 1948, också som gymnast, reste hon genom ett krigshärjat Europa som försökte återgå till ett liv i fred. Långt senare möttes de två som grannar i Karlstad och båda har levt ett långt , aktivt och mycket innehållsrikt liv. Nu berättar de om hur det varit att leva som kvinna i Sverige före, under och efter kriget och hur det är att vara gammal i Sverige idag. OS-arrangörerna hade bjudit in 600 manliga och 600 kvinnliga elitgymnaster från Sverige som reste ner för att delta i olika uppvisningar i samband med OS i Berlin. En av dom var den då tjugoåriga Inga Rogersson som idag heter Gräslund och är 97 år. Minnet börjar svikta men hon har inte glömt stämningen i Berlin då. Idag, 76 år efter gymnastikuppvisningen under OS i Berlin bor Inga Gräslund i Karlstad efter många år i Stockholm, Gästrikland och Norrbotten. Hon har fött fyra barn, två med sin tidigt omkomne förste make och två med den andre som avled i höstas. Hon har arbetat som tandläkare hela sitt yrkesverksammma liv, parallellt med en rad ovanliga idrottsupplevelser som Vasalopp och långlånga kanotturer. Jag var naturligtvis nyfiken på hur hon hamnat i just Karlstad. 1948 var kriget slut och det blev OS igen. Då i London och på plats under invigningen var den då 24-åriga Annalisa Stålberg. Hon ingick i en svensk trupp elitgymnaster som uppträdde på innerplan under invigningen. När jag träffar Annalisa, som sen 1954 heter Raggl i efternamn, berättar hon om resan till London-OS och Europa efter kriget. Annalisa Raggl har hela sitt yrkesverksamma liv fostrat generationer av barn och ungdomar som gymnastiklärare. Och hon har levt som hon lärt och det fortsätter hon med fortfarande. Jag har sällan träffat någon som är så ekorrpiggt intresserad av allt i tillvaron.