Tusentals människor lider svårt utan att få någon hjälp av den svenska vården. Efter åratal av fruktlösa försök att bli behandlade vänder de sig utomlands och där blir de botade. Men den dyra vården får patienterna själva betala eftersom den inte erkänns av Socialstyrelsen. Där avfärdar man den lyckade behandlingen som farlig och ovetenskaplig. Varje år får runt 10 000 människor i Sverige borrelia efter att ha bitits av fästingar. Nästan alla söker vård och botas med en kort anitbiotikakur direkt. Men det är också många som inte söker vård akut utan infektionen får fäste i deras kroppar. De drabbas såsmåningom av kronisk borrelia. En sjukdom som, enligt Socialstyrelsen, inte existerar. Om en patient inte blir frisk efter en antibiotikakur på max trettio dagar så är diagnosen felaktig, menar Socialstyrelsen. Men i Tyskland och Norge ges antibiotika i upptill ett år och patienterna blir friska. 2008 var ett tufft år för Andreas, 45-årig hantverkare. Hans pappa gick bort, han hade det stressigt på jobbet, småbarn hemma och hela sommaren förstörd av en viursinfektion. Under hösten började det sticka i hans armar och ben och han sökte vård. Antibiotikakurer ska aldrig vara längre än 30 dagar. Det är den förhärskande linjen i många länders hälsovårdsmyndigheter. I Tyskland och på Arenaklinikens Borreliacenter i Oslo ger man patienterna aggressiva antibiotikakurer på sammanlagt ett år under två års tid. Livsfarligt, hävdar Socialstyrelsen. - Inte alls, säger Margareta Gabrielsson som just friskskrivits efter två års behandling. Margaretas och Andreas berättelser är de samma som många andras. Skepsis och vanvård här i Sverige och så kommer de till kliniken i Oslo och möts av lyssnande, förstående vårdpersonal som tar deras oro på allvar. En helt ny värld för dom svenska patienterna. Arenaklinikens Borreliacenter i Oslo har hjälpt tusentals människor diagnostiserade med kronisk borrelia att bli friska. Men det kostar på. Behandlingen är dyr. Blodprovsanalyser, läkarbesök, alternativmedicinbehandlingar och inte minst, de aggressiva antibiotikakurerna som ges antingen intravenöst eller i tablettform. En normalbehandling tar runt totalt två år och då har patienten fått lägga upp nånstans mellan hundratusen och tvåhundratusen kronor. I Norge ser hälsovårdsmyndigheten positivt på Rolf Lunengs arbete alltså men hans klinik skulle aldrig få finnas här i Sverige. Anders Tegnell är avdelningschef för kunskapsstyrning på Socialstyrelsen. Det är han som ger ut riktlinjer och vägledning. Jag undrar varför Lunengs klinik inte får finnas här i Sverige.