Läs mer om oss på: www.ragaandmuffin.com Följ oss på instagram @ragaandmuffin: https://www.instagram.com/ragaandmuffin/?hl=en Sakta och utan ett ord pekade Raga med ena tassen mot skyn. Bonki kisade upp. Vinden tårade hennes ögon och allt hon såg var grå massa, men precis när hon skulle skaka på huvudet åt Raga klöv en lång snabelliknande tentakel dimman. De slemmiga stora ovala sugpropparna öppnade och slöt sig i jakt på sitt nästa byte.

Bonki fortsatte blunda medan hon drog fingrarna längs med en skåra i marken. Jorden kändes torrare här och hon kunde trycka ner fingrarna i skåran utan att det tog stopp.  Hon öppnade ögonen, fingrarna hade nuddat något annat, något som inte var jord. Bonki sträckte sig efter ljuset som fortfarande fladdrade vid Muffins fötter. Sprickan i marken löpte längs hela det lilla jordrummet. Den var mycket djupare än Bonki hade trott när hon kände den medfingrarna i mörkret. Bonki tittade på de...

Den här gången kom bilderna till henne snabbt. Mara flöt på rygg i en sjö, lavaälvor dansade runt henne. Mara skrattade så att det blev ringar på vattnet runt henne. Minnet flöt iväg, nästa bild vrålade. Mara skrek, det ekade i öronen. 

Ta reda på vad vi gör:  www.ragaandmuffin.com Följ oss på instagram: @ragaandmuffin En vissling skar genom den mörka natten och alla ljud dog plötsligt. Bonki höll andan, tystnaden låg tjock runt henne. Hon tittade rakt fram, in i det ogenomträngliga mörkret. Ingenting hördes, inte ens andetag av de hon visste fyllde gläntan, de vars skrik plötsligt tystnat. De som skulle hitta henne. 

När hon öppnade ögonen var hon inte längre i mormors rum. Hon låg på sidan, bena uppdragna mot bröstet. Marken framför henne var täckt av granbarr. Det luktade skog och luften var tät och tyst. Belle knep igen ögonen hårt, hjärtat bultade, vart var hon?

Madame Spangel fortsatte leende ”Bonki. Kanske undrar du varför du är här, varför jag tog hit dig, eller bad Margot och Margeaux att ta hit dig” Hon nickade mot flickan och rådjuret.  ”Jag kände din mormor. Jag tyckte mycket om din mormor. Vi tyckte mycket om din mormor” 

Den här fågelns ögon var inte gula, de var röda, förutom det svarta i mitten som var fixerat på Bonki. Näbben var lång och spetsig, inte kort och liten som på ugglorna. Fågeln som spände ögonen i henne, vars blick hon inte kunde väja ifrån var liten, inte mycket större än hon själv. Ränderna i fågelns panna blixtrade i skenet av de fladdrande ljusen. I ögonvrån kunde Bonki se det hur de tomma platserna fylldes på. 

Bonkis mage vred sig inuti henne, illamåendet tryckte uppåt men det fanns ingenstans att ta vägen. Som ett mörkt grått täcke, med det varma förrådande ljusskenet från brasan och de gungande lyktorna som enda ljuskälla svepte de oformliga massorna långsamt runt dem.  ”Pling…pling…pling” ljudet klöv tystnaden. 

”Skynda er nu” Flickan, Margeaux sneglade ner i hålet ”De är många, jättemånga skvallerälvor nu. Jag kan inte hålla dem borta mycket längre till. Måste samla nya kottar. Spring. De kommer nu”

Luften runt henne blev plötsligt tjock av ogenomtränglig fuktig dimma. Den slöt sig tät kring henne, drog henne i håret, grep tag i hennes ben och vred henne åt sidan. ..

Bonki började krypa. Sången bar henne framåt in i en trång gång. I mörkret kändes väggarna fuktiga och luften blev tät. Hon såg fortfarande ingenting, men hon visste vägen utan att någonsin ha varit där innan. Sången tunnades ut, dröjde sig kvar som en...

Golvet hon satt på började skälva, damerna som varit så blickstilla började darraoch fiskstjärtarna på deras huvuden gav ifrån sig ett klickade ljud som inte funnits där innan. Bonki kikade mellan benen ner mot sina fötter. Var hade hon hamnat?

”De kommer närmare” Bonki viskade med panik i sin röst. Hon hade sett dem mer ordentligt nu. Deras ögon fixerade vid Bonki, Raga och Muffin. Det väsande ljudet var tillbaka.

Bonki rös. Det fanns ingenstans att gömma sig, ingenstans Grollerserna inte kunde se dom. Vart hon än tittade var det vitt och platt. Hon tittade på Muffin som var ännu blåare än vanligt. Sakta tittade hon upp. 

Bonki tittade bak och såg Strattadunderna komma närmare i väldig fart. Dom slängde ut sina långa tentakler efter Bonki, men Taki svängde och krängde snabbt i luften och Strattandundernas långa armar landade med en smäll på marken......

'VVVIIIILLLLKKKKKAAAAA ÄÄÄÄRRRR NNNNIIIII?' Rösten donade. Den kom från ingenstans och överallt. De tre vännerna stannade tvärt, till och med Raga stannade. 

Försiktigt, försiktigt slöt Bonki händerna kring älvan. Men istället för att känna älvans fluffiga fylldes hennes händer av svart rök. Förskräckt öppnade hon händerna igen, älvan var borta och den svarta röken löstes upp i den svaga vinden. 

'Vad är det för något?” frågade Bonki. 'Ja det här är deras hål. Dom är Strattadunder. De färdas över skogens trädtoppar och hämtar in nya som ska hålla skogen nöjd,' förklarade Tiki. 'Nya vadå?' undrade Bonki. 'Ja..nya djur, nya som du och jag. Nya som...

Bonki skrek. Skriket kvävdes av Takis stora mjuka arm. Han pekade uppåt mot himlen.

”Hur kom du hit?” den lille blå mannen som hette Muffin tittade uppfodrande på henne. ”Ingen kommer hit. Man kan inte komma hit. Hit kommer ingen och ingen har varit här. Bara vi som är här. Vi som alltid är här, vi är den enda som kommer hit och är här.”

Det är här historian tar sin början. Följ Belle in i det okända.Var va hon? Hur hade hon kommit hit? Långsamt följde hon den smala barriga stigen framåt....