I höstas förlorade Elias, 20, en av sina närmsta kompisar i självmord. Nu brottas han med känslor av saknad, sorg, tomhet och skuld. Den sista tiden hade kontakten mellan dem varit sporadisk. Men så plötsligt hörde vännen av sig och ville ses. - Såhär i efterhand förstår jag att han ville träffas en sista gång, för att ta farväl, berättar Elias. Det här är det sista avsnittet av Livet med Ullakarin Nyberg. Du hör alla tidigare program i appen SR Play. Där hittar du också drygt 500...

Elise har tre söner. Två blev narkomaner och dog av missbruket. Skammen över att vara en misslyckad mamma sitter djupt. Elise levde vad hon bon beskriver som ett vanligt liv, med radhus, fotboll och mycket kärlek till barnen. Men så letade sig drogerna hem till dem och livet vändes upp och ner. - Många tänker att det måste vara något fel i familjen men det kan verkligen drabba vem som helst, säger Elise.

Inga vänner, ingen partner, inget jobb. Livet är ensamt för Petra och tanken på döden har blivit en slags tröst. Petra växte upp i en dysfunktionell familj där hon tidigt lärde sig att inte visa några egna behov. Att skapa nära relationer har varit svårt.   - Jag skulle kunna vara död i flera veckor innan någon saknade mig, säger Petra. Ljuset i hennes liv är katterna. Utan dem hade hon inte överlevt.  

Lovisa har flera gånger blivit omhändertagen med tvång. Tanken på att det ska hända igen skrämmer livet ur henne. Lovisa har ett missbruk i bagaget och långa perioder av psykisk ohälsa. Hon behöver visst stöd och tar emot det så länge hon känner att hon får vara med i besluten.- Jag vill samarbeta, men inte tvingas. Tvångsvård har varit en läskig resa, speciellt eftersom jag har barn, berättar Lovisa, Hon vill börja våga lita på samhället igen, men hur?

Den psykiska mobbningen var värst, berättar Kent om de sju tuffa åren då han utsattes för trakasserier. Det är nu 50 år sen men varje gång han passerar en skolgård får han flashbacks från sin barndom. Kent har det man kallar för komplex PTSD, vilket betyder att hans vardag påverkas starkt av hans tidigare trauma. - Jag har fortfarande känslan av att jag ständigt måste vara beredd, att snart kommer det hända någonting, säger Kent. Det gör mig väldigt trött. 

Matilda klarar det mesta. Men autismen kan också ställa till det. Då får hon stark ångest och vill helst bara försvinna. - Det känns som om jag inte blir förstådd alls och då tänker jag: varför ska jag leva när ingen förstår mig? Men egentligen vill jag inte dö, säger Matilda. Hon beskriver det som en ojämn begåvning. Vissa saker är hon bra på och andra vardagliga saker klarar hon inte alls. - Det blir en röra i hjärnan som gör mig väldigt trött, säger Matilda.

Hon har alltid längtat efter att få berätta. Men det dröjde femtio år innan Desirée upplevde att någon lyssnade, utan att avbryta. Det samtalet förändrade allt. - Jag ha flytt från sorgen i halva mitt liv, säger Desirée, som för snart 50 år sen förlorade sina två små döttrar i en trafikolycka. I våras berättade hon för första gången sin historia i Livet med Ullakarin Nyberg. Nu ringer vi tillbaka för att höra vad samtalet betytt.

Viktoria har nyligen brutit upp från en knepig kärleksrelation. Det tar mycket kraft att bara leva och känslan av ensamhet är bottenlös. - Det är som att ha suttit fast i ett spindelnät, säger Viktoria. Och när man väl kommit loss så kommer man ändå inte loss. Nu har också relationen till Viktorias mamma börjat kärva. Hur ska Viktoria hitta kraft att ta sig vidare?

Thomas blir kär i kvinnor men attraheras också av män. Han vill inte längre leva utan att båda sidorna av sig själv får finnas. Men hur ska han göra? Thomas kände sig annorlunda redan som barn. Han var obekväm med den snäva rollen som pojke och har kämpat hela livet med att försöka hitta ett sätt att känna sig hel. - Jag hade önskat att någon kunde omfamna hela mig, säger Thomas. Hur ska han komma vidare?

För tio månader sen tog Marias lillasyster sitt liv. Nu har hennes egna tankar på döden blivit mer intensiva. Hur ska hon hantera dem? - Egentligen vill jag inte dö, säger Maria, 36. Men ibland är det som att tanken på döden ger en sorts vila. Och en känsla av att jag och min syster är på samma plats igen. När vet man om ens tankar är farliga - och inte? För dig som behöver prata med någon, kontakta Minds självmordslinje på tel 90101 www.mind.se Du kan också ringa Vårdguiden på 1177 och...

Kim, 34, blev illa behandlad av sin pappa när han växte upp. Han bröt tidigt med sin far och flyttade till sin mamma, men såren bar han med sig genom livet. - Det som händer mellan fyra väggar är det få som känner till, säger Kim. Så var det för mig. Kim har flera gånger försökt ta sitt liv men har räddats av en okuvlig livsvilja. Vad var det egentligen som hjälpte Kim vidare?

Ines växte upp med en mamma som inte orkade ta hand om henne. Hon lärde sig tidigt att stänga av sina egna känslor. I skolan var Ines utanför och fick ofta höra att det var fel på henne, att hon borde ändra sig för att bättre passa in. Hon blev expert på att trösta sig själv.- Det hände att jag höll mig själv i handen för att känna att någon var där, berättar Ines.Vad händer med ett barn som inte tillåts visa känslor?

Anna lever med ständig oro över sin dotter, som mår dåligt och skadar sig själv. Hur når man fram till ett barn som inte vill prata? - Jag vet inte hur allvarligt det är eller vad hon är kapabel till, säger Anna. Ska jag till exempel gå efter henne när hon går in på toaletten och låser dörren? De bästa stunderna tycker Anna är när de är tillsammans och hittar på något roligt. Då kan ingenting hända. Men vad ska hon göra med all oro som finns däremellan?

Hon förlorade sin man och dottern flyttade till andra sidan jorden. Men det var när körkortet rök som Malin kraschade totalt. - Friheten som finns i att köra bil är en stor del av min person, berättar Malin, 58. Sen körkortet försvann har jag blivit en riktig dysterkvist.Malin vill inget hellre än att bli glad igen men istället tröstar hon sig med cigaretter och vin. Hur ska hon lyckas vända på tankemönstren och fokusera på det hon har, istället för det hon förlorat?   

Nils har både vänner och flickvän. Ändå finns den ständigt där känslan av att vara värdelös. Nils, 24, vill göra rätt och har en tydlig bild av hur han borde vara. När han inte lyckas leva upp till den känner han sig misslyckad.-När jag är ensam kommer tvivlet och tanken om att jag är oviktig och överflödig, säger Nils.

Viktor, 55, har varit med om det nästan osannolika att på kort tid förlora alla sina närmsta. Nu kämpar han för att hitta en väg ut ur ensamheten. Först gick hans pappa bort, kort därefter hans mamma. Då var det Viktor och hans syster kvar. Men så en dag hittade Viktor också henne död, i radhuset de bodde i tillsammans. - Det värsta är morgnarna, säger Viktor. Att vakna och inse att ingenting är som vanligt, att jag är helt ensam nu.

Sara är extremt blyg. I långa perioder har hon knappt öppnat munnen utanför hemmet. Hon känner mycket ångest över att inte passa in i sociala sammanhang. Hemma är Sara pratglad, kreativ och gillar att skoja. Men på fikarasterna på jobbet säger hon knappt något alls. - Förväntningarna på att vara social gör att jag aldrig kan vara mig själv, säger Sara. Frågan är om Sara ska kämpa för att börja prata eller acceptera att hon faktiskt är en tyst person?

Margareta är 26 år och gravid med familjens tredje barn. De är på väg till sommarstugan i bil. Hennes man kör, hon sitter bredvid och slumrar till en stund. Sen minns hon inget mer. När Margareta vaknar upp ligger hon på ett sädesfält, ensam. En blå himmel och ljudet av ambulanser. Hon förstår att något har hänt, men vad? Det är nu över femtio år sen Margareta förlorade sin man och sina två barn i bilolyckan. Själv fick hon bara ett par skråmor. - Jag fick aldrig se dem efteråt och...

Elin har kämpat med anorexi och självhat i nästan hela sitt vuxna liv. Men senaste halvåret har något hänt. Hon har blivit snällare mot sig själv. - Jag säger inte längre de riktigt fula sakerna till mig själv. Istället tänker jag: "gud vad du är grym!", berättar Elin. I det sista avsnittet för säsongen ringer vi tillbaka till Elin, som medverkade i programmet i oktober 2021. Det visar sig att hon lyckats bryta flera av de mönster hon varit fast i under lång tid.

Desirées båda döttrar omkom i en bilolycka. Det är snart 50 år sen och det har tagit Desirée nästan halva livet att börja våga känna sorgen, igen. - Jag förträngde olyckan, jag klarade inte av att tänka på barnen, berättar Desirée som idag är över 70 år. Hon lever ensam och har ingen ny familj. De senaste åren har hon börjat ställa fram foton igen på sina döttrar, som dog när de bara var fyra och sju år gamla. Hon pratar med dem och ibland kommer fantasierna om att en gång få träffa dem...

Det har snart gått femtio år sen den där vårdagen, då Desirées två döttrar cyklade nerför backen och blev påkörda av en bil. Hur lever man med en livslång sorg? - På den tiden pratade man inte om krishantering, berättar Desirée. Och jag gjorde allt för att fly från känslorna. Det tog nästan halva mitt liv innan jag började våga ta i det på riktigt. Idag har Desirée ställt fram foton på döttrarna som hon ofta tittar på och pratar till. Det hjälper att känna att hon har kontakt med dem....

I samband med en operation var Camilla nära att dö. De två veckor hon låg i respirator förföljer henne fortfarande. Hur bearbetar man en händelse man inte minns? Det var för att komma till rätta med sin endometrios som Camilla skulle opereras. Hon hade höga förväntningar på hur livet skulle bli efteråt. Men operationen gick snett och ett hål i tjocktarmen fick dramatiska konsekvenser. Camilla har inga minnen av det som skedde men har läst sina journaler. - Det är som att läsa om en annan...

För två år sen förlorade Jonas sin bror i suicid. Sorgen finns där hela tiden, men ibland undrar han om han borde vara mer ledsen än han är? När Jonas bror tog sitt liv vällde sorgen fram. Men han sörjde inte bara sin bror utan också annat i livet. - När jag berättar för andra att jag förlorat min bror så reagerar de starkt, så klart, berättar Jonas. Men själv skäms jag för att jag inte känner mer än jag gör. Går det att jämföra sorg?

När Liv var mitt i livet drabbades hon av en allvarlig synnedsättning. Nu sörjer hon allt som försvann. Blickar, ansikten, vårtecken och känslan att leva i samma värld som andra. - Det jag saknar mest är att se andras ögon, berättar Liv, som fortfarande har delar av synen kvar. Det gör att omgivning har svårt att förstå hur hon har det. - När synen försvann så försvann också känslan av sammanhang. Liv beskriver det som att vara på flykt, från ett land till ett annat. Men hur lever man i...